Jag kom att tänka på en historia en kompis berättade för mig i somras. En bekant till honom hittade ett kuvert på en gata mitt i stan. Det var förra vintern och kuvertet var delvis dolt av snön. Lite blött. Du vet hur det är, nittio gånger av hundra går man förbi när man ser lappar, trisslotter eller visitkort på gatan. Någon gång böjer du dig ner och plockar upp.
Det stod "Adrian" på utsidan och när han höll det i handen så kände han att det var fullt av papper inuti. Han stod kvar någon minut och när ingen kom tillbaka undersökte han kuvertet lite mer noggrant och upptäckte att det inte var igenklistrat. Pulsen ökade och han gick bort till en gatlampa på torget lite längre bort. När han kikade in såg han vad han anat; det var inte papper, det var sedlar. Femhundralappar. Tjugo stycken.
Vad skulle du göra? Han övervägde att gå till polisen. Funderade på en strand på Madeira. Tänkte på sin gamla tv. Drog sig till minnes alla Adrian han mött. Sedan reflekterade han över hiskliga historier om den undre världen han hört. Om droger och prostitution. Även i denna lilla stan.
Två veckor senare hittade en granne honom i tvättstugan. Sönderslagen och blodig med en flygbiljett nedstoppad i munnen.
Min kompis har en läggning åt det dramatiska hållet och det var en ganska sen sommarkväll han berättade det här för oss, så jag vet inte. Sedan gick det inte att få ur honom ett enda ord till om kuvert eller repressalier. Ingen sensmoral. Bara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar