Skuren. Repor över ytan.

Jag kastade den tredje stenen men det bara plaskade till och jag missade svanen igen. Jag lutar mig fram över kanten och försöker spegla mitt ansikte men det förvrids i vågorna. Du ler? Du tror att du är bättre än så? Det här är sjunde jobbet på ett och ett halvt år. Sjunde. Det är suddigt. Jag låtsas att jag är ensam på kajen. Det är för kallt för att fiska men jag stannar kvar. Väntar. Låter bli att luta mig fram.

Någon vecka senare är jag här. Nya dörrar öppnas. En tidning ringde upp och så plötsligt fick jag chansen. Chansen. Hur stor är chansen? Jag? Mig? Nya rum att lära känna och hitta i. Jag går sakta mellan möblerna, nästan försiktigt. Dagsljuset in genom fönstren och jag bryr mig inte om att det är smutsigt. Det gör inte någonting att det är damm över borden.

Rörelserna där ute är mina att tolka. Vågorna över ansikten mina att rita mönster kring. Jag går och hämtar säckar med liv som måste få plats här inne. Från ett avstånd kan jag se mer. Så länge det finns en plats att dra mig tillbaka till så vågar jag mig ut i slaget. Du ler? Jag ser. Du ler.