Trängre än jag önskar

Det stormade härom dagen. Mer än jag har varit med om på länge. När jag släckt alla lampor och låtit ögonen vänja sig vid mörkret kunde jag följa mönstren över rutorna. Ständigt nya former. Rutorna skakade när det tog i som mest och när jag tände ljusen så gav reflektionerna färg till nya mönster.

I mörkret, med det rytande ovädret som en vredgad best utanför, lät jag mig känna hur liten jag är. Hur små vi människor är när naturen reser sig upp och vrålar. Hur lite som behövs för att allt vi har byggt upp ska rivas ner och sköljas ut med tidvattnet. Byggnader, ekonomiska systen, infrastrukturer. Haiti, New Orleans, Chile, Island, Burma.

Ny bil, eller gitarr. Hur små kan tankar bli? Jag famlar efter måttstocken men lyckas inte mäta värdet. Det är mörkt nu igen. Det är söndag. Tänder ljus, men kan inte locka fram känslan.