fredag 10 december 2010

Feberdrömmar

Jag snubblar genom väldiga kulisser, hör ekot av hundskall genom regnet. Ljusen nära och på avstånd. När yrseln får övertag faller jag igen. Senare på en matta av svarta löv drar jag in fadda dofter och reser mig. Det är halt och jag balanserar stigen fram. En blixt och skogen lyser upp. Skuggor från förvridna stammar kastas mot mig och jag måste huka mig ner. Fram till tjärnen, sjön, havet. Nu står jag och tittar ut över vågorna. Håret i testar över ansiktet. Tröjan, skorna, allt är genomblött. Droppar blir till hagel och jag ser kornen förvandlas till ljus. Ljus över mig. Mot huvudet, huden, in i mina ögon. Vassa korn av ljus rakt in i mina ögon och jag har glömt hur man blundar. Ta mig hem. Ta mig hem nu. Hem.

2 kommentarer:

  1. Vi har alla våra styrkor och svagheter...inte minst nattmarorna som ligger som en våt filt över vår värnlösa, darrande lekamen. Men med gryningen kommer en lättnad, inte alltid, men när den kommer är den oändligt välkommen och får åtmindstone mig att vilja uppleva framtida glädje och även sorgdagar.

    SvaraRadera
  2. den nyfikenheten är en stark strävan. att ständigt vilja läsa vidare på nästa sida. i allt finns en gåva, jag håller med. i glädjen och i sorgen. ibland letar vi länge för att finna den.

    SvaraRadera