lördag 11 december 2010

Självskåderi

Be mig inte om råd. Jag flyter fram längs slöjor av tvekan och missförstånd. Tillvaron i spillror bryter ljuset som en brusten spegel långt där nere. Vad är anledningen till alla frågor? Vad är orsaken? En curlinglättja vi fått inbakade i oss hela vår uppväxt. Sträck ut handen och nå ditt svar. Som om det fans en universiell sanning. Du bär den enda sanningen som är relevant för dig. Vi lever inte i en värld. Vi lever i tusen världar och försöker hitta regler som går att appliceras på dem alla. För att kunna leva i detta kaos behöver vi tro på en framtida utopi. Men det hjälper inte. Vi måste bli strängare än så. Mot oss själva. Inga svar finns utanför dig själv. Inga andra vet heller. Sätt dig ner. Gör ditt yttersta för att förstå varför du reagerar som du gör. En ansträngning till att försöka lära känna dig själv. Starta den resan, den tar aldrig slut. Men sakta, sakta kommer dina svar, dina sanningar te sig klarare. Öva upp den känsligheten. Det är den största tjänst du kan göra dig själv. Det är jul. Det är gåvotider. Unna dig den gåvan.

Jag ber inte om ursäkt. Nu måste jag vara hård. Vänd dig bort från mig. Sök inga svar här. Jag älskar dig, men vill inte se dig igen förrän du gjort den resan.

1 kommentar:

  1. Suggestiv och könslig bild, som andas både hopp och vemod....tycker jag!

    SvaraRadera