Som minnen

Det stryker en hund kring mina fotspår. Jag har sett den ibland. Alltid nära. Alltid utom räckhåll. Kring min stig. Min väg fram. Lite vid sidan om. En skugga i skuggan. Jag har känt den länge. Långt innan jag fick syn på den första gången. Vi vårdar våra sagor. Det fanns stunder när jag försökte få den att förlora mitt spår. Rusningar till höger och vänster. Löv över mina spår.

Jag har slutat gömma mig nu. Om kvällarna brukar jag sätta mig ner i en glänta. Kanske vid en eld. Vända mig om och vänta på en rörelse. En reflektion av ett ögonpar. Ständigt utanför ljuscirkelns gräns. Ibland går jag tillbaka, bara för att se hans spår i mina. Ja, hans. Utan ord lär man tillslut känna sina fiender. Och mer än en gång har det hänt att en jägare sänkt sitt vapen av respekt för motståndet. I upplysta ögonblick kan jägaren se vad hon egentligen jagar.

Om någon följer dig tillräckligt länge blir det en vän. En kompanjon. Akta dig för det. Välj dina vänner med omsorg. Vanan är aldrig din vän. Slå dig över huden. Rensa bort skal på skal av bekvämlighet som har fastnat och växt. Men det är svårt att se in i sig själv. Svårt att välja. Det stryker en hund kring mina fotspår. Jag har sett den ibland.