Vykort från Frankrike

Flugorna över liket. Det måste ha legat där i dagar. Hetta hjälpte till att sprida stanken som ringlade mot mig på stigen, långt innan jag kunde se hur det krälade i köttet. Surrandet. Skogen låg i övrigt tyst. Som om en överenskommelse hade träffats. Alla hade sett hur det gått till, bytt några hastiga ögonblick, och sedan vänt sig och långsamt lämnat platsen. Det tar inte så lång tid. Spåren äts upp och försvinner. Bit för ruttnande bit.

Jag har ännu inte berättat något. Tidningarna och nyfikna människor sprang länge runt och frågade. Det skrevs rader av spekulationer. Efter ett tag såg jag bara någon enstaka fundersam journalist sitta på cafét vid stationen och klottra på sin servett. Som om frågorna tagit slut, men mysteriet fortfarande lockade. Nu är det tyst igen. Inte som vanligt. Obekvämt tyst. Som sömmen på sockan som hamnat snett.

Vi var på väg till sjön. Allt var packat. Jag kom på att jag hade glömt skorna och fick vända tillbaka. Barnens skrik innan jag tittade upp och såg bilen. När jag vaknade på sjukhuset hade du talat in ett meddelande till mig. "Det blir ingen camping, jag drar till Cannes." Det var allt. En vecka senare var jag på väg till sjön igen. Det finns inga sanningar. Jag skär och skulpterar min verklighet. Det kan inte ha varit du.