lördag 22 september 2012

the ones i knew i gave it to


Jag försökte passa in. Det var aldrig någon som förstod det. I somliga människor verkar det bo en inbyggd kompass. Ett känselspröt som berättar vad som är rätt och vad som är fel. De rör sig på rätt sätt, de känner instinktivt vilka byxor de ska köpa. Har rätt gelé i håret. Jag är inte dem. Jag böjer mig ner och låtsas knyta mina skor. Undviker blickar. Försöker komma förbi. Ler mig igenom de mest obekväma situationerna.

Ögonen jag möter är blinda men jag ser att de ser igenom mina försök. Musiken i bakgrunden berättar vad jag ska göra. De vet inte vad som styr. De hör inte. Har aldrig gjort. Blundar du, blundar du och tänker dig på botten av havet och lyssnar efter mönster i vågornas röster så börjar du höra musik. De spelar för dig. De spelar åt dig. De orkestrerar dina rörelser. Du kan välja då. Välja att lyssna och följa, eller lyssna och göra uppror. Skära och söka en ny frihet. Ett ensamt förbund med dig själv och insikten om kraften i varje val som bryter mot strömmen.

År senare står jag med ett knä mot marken och tittar sakta upp. Möter ett ansikte jag känt en gång. Han hånler och slår igen. Asfalten mot min kind och den pulserande värmen över gatan. Jag försökte passa in. De försod aldrig det.

söndag 15 april 2012

En mild men mörk vind

Jag hörde talas om en man som spenderade sitt liv i skogarna. I naturen i buskarna med en kikare kring halsen för att få se en skymt av de fantastiska fåglar som gömmer sig förmännskorna. Från innefickan drog han då och då upp en liten anteckningsbok och noterade tecken och iaktagelser. De vänner han hade en gång var för länge sedan försvunna. De hade tröttnat på besattheten i det ständiga sökandet.

Det berättas att han en gång träffade en kvinna där ute. Också hon med en kikare i ett band kring halsen. Han stirrade länge på figuren bak grenarna. Hon på honom. Ingen vet om det bara är ännu en lögn som människorna från hembyn kommit på i sina försök att hitta ett sätt att prata om den underliga mannen. Men efter att ha närmat sig varandra så la de sig ner på mossan i vad som verkade vara en omfamning. Vad som verkade vara en omfamning varade några sekunder. Han reste sig upp. Hon låg kvar. Han lyfte kniven på nytt och skar försiktigt av bandet till hennes kikare. Han la den i sin väska och gick därifrån.

Det sägs att han slutade leta efter fåglar. Det sägs att han flyttade till en stad i söder. Han går inte längre ut. Men ibland berättar nattvandrare att de skyndade sig hem efter att ha hört en skrämmande röst sjunga, eller gråta, från taken.

onsdag 21 mars 2012

Don't dry my mist

Ah, jag ser det! Efter månader i tung luft förändras ljuset något. När jag vänder mig om svarar tingen mig med en ny nyans. Strålarnas färd genom diset verkar hitta fram lättare. Jag vill inte blinka i rädsla för att förlora det. I rädsla att skillnaden bara är en villa. Handen rör sig försiktigt över stammarna. Känns barken annorlunda? Är strukturen något mildare mot fingrarna?

I staden rör sig människorna i samma rörelser. Men det är som de inte når fram till mig. Som jag inte finns riktigt på samma ställe. Mannen som gick förbi mig nyss, rörde han vid min arm? Han borde ha berört min arm, men jag kände inget. Han snubblade till och kom så nära, föll nästan in i mig, men fann balansen igen och stötte till mig. Fast han rörde mig aldrig. Måste ha fört sin armbåge genom mig. Ett djupt andetag och det kan inte vara samma luft som de andas. Det bultar till som ett glädjeskutt av överflöd av syre.

Under en buss lite längre fram vaknar katten till och smiter ut just framför hjulen innan den rullar iväg. Gröna ögon letar sin väg mellan byxben och stövlar. Når fram till torget och stannar för att putsa sig innan den i  lugnare tempo passerar bänker jag sitter på. Försvinner bak ett hörn och lämnar bara gnistan av en magisk andedräkt bakom sig. Jag börjar förstå. Ser genom fasaderna på husen. Ser människorna framför tvapparaterna, framför diskmaskinerna, framför varandra vid ett middagsbord. Någonstans bor den fortfarande. Någonstans finns gnistan. Men inte längre här.

söndag 18 mars 2012

Metamorfos

Bortanför staden står mannen med händerna i fickorna. Han stirrar in i skogen. Tar några steg, men tvekar sedan. En snabb blick över axeln, men han vet vad han måste igenom. Han har varit där förut och vet vad som krävs.

Det gick månader, år. Liksom allt som står i mitten av tidens väldiga flöde så förändrades han. Små spetsar och ojämnheter slipades bort. Ansikten log och klappar på axeln. Rummen han vandrade genom fylldes. En buffert mellan här och en krasch. TVskärmar och bilar. Kläderna allt mer krispiga och så de där leendena. Det var så han upptäckte att något hade hänt. De där leendena som lämnar ett kliande i magen. De vill mig inte väl. Det är inte mig de vill se här.

Cykler. Det går runt och nu har han kommit hit på nytt. Kalk, rost och avlagringar och tillslut är det inte längre möljigt att urskönja detaljer. Instrumentet har blivit för trubbigt. Lättjans smekande hand. Ett lager mellan honom och intrycken. Själens brist på syre.

Nu. Sökandet efter släggan stor nog att riva loss förkalkningarna. Stor nog att frilägga de känsliga strängarna som kan vibrera i takt med den pulserande verkligheten runtom. Har vibrerat av det ofantliga i skillnaden i nyansen mellan varje individuellt lövs glöd i september.

Några steg till och sedan börjar han springa. Det är bråttom nu.

fredag 24 februari 2012

Sömnlös

Hon hittade undulaten på en trottoar. "På söder." Ok. Och nu ska du rädda den? Nu ska du badda den med din kärlek? Låta den dricka din ömhet, kvinnlighet, välvilja. Jag åker hem till mig. Sätter mig med ryggen mot elementet. Det går dagar när hon håller sig uppe. Dagar när hon ser samlad ut. Jobbar som vanligt och vill se filmer när hon kommer hem. Så ett barnskrik på en buss. En barnvagn i hissen.

Sedan tar det veckor. Blicken undviker min. Men jag ser svärtan. Hatet och apatin. Jag inser att hon aldig kommer att förlåta. Jag vandrar omkring mellan fasaderna. Flyr till parkerna och sparkar grus. Av någon anledning landade skulden på mig och sedan dess har en kyla bott mellan alla ord. I alla blickar och sedan dess håller hon mig inte i handen.

Sot över gatorna. Sirener och blåa blixtrar över tegelfasaden. Jag gråter inte ens. Min arm smärtar och jag vänder mig om igen. I splittret under fönstret ligger en stilla undulat. Jag tänker mig att det krasar till genom allt oväsen när en brandman trampar på den.

söndag 19 februari 2012

Night swimming

Han satt kvar på bänken ett litet tag till. Bara ett litet tag till. Så kom de gående. En mamma och hennes dotter. Son? Hon sköt vagnen framför sig, och verkade uppslukad av en monolog med den lilla. Hon berättade om världen de gick igenom. Om träden i parken. Hur de hade varit ett litet frö som planterats i marken. Hur någon gett det kärlek och näring. Hur det själv hade lärt sig att växa av solen, av regn. Mamman berättade om gräset och blommorna de gick förbi. Om de grusade gångarna och bänkarna. Så av någon anledning stannade de till framför honom. Kanske hade nappen åkt ur, eller kunde hon inte motstå en inpuls att böja sig fram för att ge en klapp på kinden. En uppmuntran av ett spontant leende.

Hon tittade upp och såg honom titta stelt tillbaka. Medan han hastigt tittade ner hörde han hur vagnens hjul plöjde fram i gruset igen. Visst var det hon. Visst var det längesedan nu. Men visst måste hon känt igen honom. Det är så världen skissar sina historier genom våra dagar. Öden ser så olika ut när man tittar på dem från olika ändar. Det som kunde ha blivit, det som blev.

Han slängde den där flaskan sedan. Lämnade parken och kunde inte sluta gå. Han såg människorna som man mötte som fladdrande skuggor från de döende ljusen i sina ögon. Han gick mot havet. Han gick hem. Han gick hem.

lördag 11 februari 2012

Sömnstungen

Det går dagar ibland. Tankar sväller upp som ballonger och ligger sedan kvar och skaver. Gnids mot andra och tränger undan det som kunde varit. De timmar som kunde blivit. Jag pekar på människor och ting omkring mig och låtsas vara fri från skuld. Skuld. En medalj vi väljer att pryda våra bröst med i hemlighet. Att låtsas att låtsas.

Han ringde och sa att det är över nu. Det duger inte att välja vad man tar ansvar för. Antingen är du med på det här tåget eller så stannar du utanför. Och du har varit tydlig med vilket val du har gjort.

Välj, min vän. Välj. Annars förvandlas det också till ett val och så står du kvar med pekfingret riktat åt alla andra. Det är lätt att leva så. Det gör ont det med, men det är lite för lätt att välja att leva så.

torsdag 9 februari 2012

Strömmar

Vansinnet under kontroll. Ler tänder åt omgivningen. Tankar mot hårda frostvita gator. Stenar, väggar, stenar, in igen. Det är under natten viskningarna tränger sig nära. Droppar i mitt te när jag inte tittar. Sakta sakta varje dag. Dina läppar kröks för ett ögonblick och jag ser ner. Livet pågår och fortsätter framåt. Linjer i sanden och jag försöker ömsom följa ömsom dra upp nya.

Jag förstår att mitt blod bär på sitt gift och att det inte går att byta. Jag inser att korten vi fått får vi spela med. Men när gäller den fria viljan? Hur ser vår möjlighet att välja ut när vi redan från början har fått märken ristade i våra dagar? Vem berättade för mig om möjligheterna, och var är han nu?

En gång kände jag en smed. Han samlade på människors kvarlämnade tankar och smidde silversvärd. När julen var över det året stal jag ett och försvann. De såg mig aldrig mer, men har sedan dess kunnat följa mitt spår av sönderstuckna möjlighter. Och så ett hugg till innan jag lämnar igen. Så sorgligt - att vänta sig empati.

söndag 5 februari 2012

Utsikten härifrån

Längs stranden följer jag havets upstötningar. Det som var salt, snäckor och skrattande barn är vinterhårda gråfärger och frusna fotavtryck. Jag hukar mig och lägger handen över ett. Jag kunde fångat det. Jag kunde krossat det i en knuten hand och jag börjar darra. Först fingrarna, sedan skakar hela handen. När jag faller bakåt och blir liggande med blicken mot en blek sol bak molnen hör jag plötsligt hur kylan låter. Det låter underligt. Och jag vet att jag inte kan förklara det som jag menar, men där på stranden med stelnad sand under ryggen och ett krossat avtryck i min knutna näve tyckte jag mig höra något. Det var som att lyssna till avsaknaden av ljud. Som alla skratt och skvalp som kunde ha varit. Till alla måsars skri som har vindlat här och som kommer igen men som inte finns här nu. Som att höra det som ersätter all värme, det som finns istället för värmens lekar och sus. Som att gå in i en urholkad kub, som att stänga om sig och känna avsaknaden av det som innan fyllde upp. Som att sträcka sig efter henne på morgonen, men som att egentligen veta att inte ens värmen under täcket är kvar.

Se mig som jag är. Se mina märken över huden. Se vad som finns, inte det som kunde finnas, inte det som en gång fanns.

Se mig som jag är. Det krävs mod att öppna ögonen och titta. Titta och se reflektionen. Det är där nästa illusion börjar byggas. Det är där du måste börja riva igen. Sår som ständigt går upp.