Strömmar

Vansinnet under kontroll. Ler tänder åt omgivningen. Tankar mot hårda frostvita gator. Stenar, väggar, stenar, in igen. Det är under natten viskningarna tränger sig nära. Droppar i mitt te när jag inte tittar. Sakta sakta varje dag. Dina läppar kröks för ett ögonblick och jag ser ner. Livet pågår och fortsätter framåt. Linjer i sanden och jag försöker ömsom följa ömsom dra upp nya.

Jag förstår att mitt blod bär på sitt gift och att det inte går att byta. Jag inser att korten vi fått får vi spela med. Men när gäller den fria viljan? Hur ser vår möjlighet att välja ut när vi redan från början har fått märken ristade i våra dagar? Vem berättade för mig om möjligheterna, och var är han nu?

En gång kände jag en smed. Han samlade på människors kvarlämnade tankar och smidde silversvärd. När julen var över det året stal jag ett och försvann. De såg mig aldrig mer, men har sedan dess kunnat följa mitt spår av sönderstuckna möjlighter. Och så ett hugg till innan jag lämnar igen. Så sorgligt - att vänta sig empati.