söndag 18 mars 2012

Metamorfos

Bortanför staden står mannen med händerna i fickorna. Han stirrar in i skogen. Tar några steg, men tvekar sedan. En snabb blick över axeln, men han vet vad han måste igenom. Han har varit där förut och vet vad som krävs.

Det gick månader, år. Liksom allt som står i mitten av tidens väldiga flöde så förändrades han. Små spetsar och ojämnheter slipades bort. Ansikten log och klappar på axeln. Rummen han vandrade genom fylldes. En buffert mellan här och en krasch. TVskärmar och bilar. Kläderna allt mer krispiga och så de där leendena. Det var så han upptäckte att något hade hänt. De där leendena som lämnar ett kliande i magen. De vill mig inte väl. Det är inte mig de vill se här.

Cykler. Det går runt och nu har han kommit hit på nytt. Kalk, rost och avlagringar och tillslut är det inte längre möljigt att urskönja detaljer. Instrumentet har blivit för trubbigt. Lättjans smekande hand. Ett lager mellan honom och intrycken. Själens brist på syre.

Nu. Sökandet efter släggan stor nog att riva loss förkalkningarna. Stor nog att frilägga de känsliga strängarna som kan vibrera i takt med den pulserande verkligheten runtom. Har vibrerat av det ofantliga i skillnaden i nyansen mellan varje individuellt lövs glöd i september.

Några steg till och sedan börjar han springa. Det är bråttom nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar