En mild men mörk vind

Jag hörde talas om en man som spenderade sitt liv i skogarna. I naturen i buskarna med en kikare kring halsen för att få se en skymt av de fantastiska fåglar som gömmer sig förmännskorna. Från innefickan drog han då och då upp en liten anteckningsbok och noterade tecken och iaktagelser. De vänner han hade en gång var för länge sedan försvunna. De hade tröttnat på besattheten i det ständiga sökandet.

Det berättas att han en gång träffade en kvinna där ute. Också hon med en kikare i ett band kring halsen. Han stirrade länge på figuren bak grenarna. Hon på honom. Ingen vet om det bara är ännu en lögn som människorna från hembyn kommit på i sina försök att hitta ett sätt att prata om den underliga mannen. Men efter att ha närmat sig varandra så la de sig ner på mossan i vad som verkade vara en omfamning. Vad som verkade vara en omfamning varade några sekunder. Han reste sig upp. Hon låg kvar. Han lyfte kniven på nytt och skar försiktigt av bandet till hennes kikare. Han la den i sin väska och gick därifrån.

Det sägs att han slutade leta efter fåglar. Det sägs att han flyttade till en stad i söder. Han går inte längre ut. Men ibland berättar nattvandrare att de skyndade sig hem efter att ha hört en skrämmande röst sjunga, eller gråta, från taken.