torsdag 19 december 2013

Otämjda dagar

Ut på vägarna igen. Folken är i rörelse. Några stannar och slåss för sitt land, men andra har sedan länge förstått att sträck på en karta bara är sträck på en karta. Någon vänder sig om och ser rök slingra sig upp bakom bergen. Ibland anas dofterna, men det finns inte något att längta tillbaka till längre. Rörelsen blir en ny trygghet. En fast punkt att väva in sina vanor i. Jag ser tårar i barnens ögon och fädrar som säger "Gråt inte. Vi är snart framme. Då blir allt bra." Då blir allt bra?

Hur många här har förstått? Har någon? Jag mäter blick efter blick. Någon? Inget blir bra. Inget finns att komma fram till. Inget fanns att lämna. Några valde ändå att lämna. Förstod ni inte då? Ingen? Tingen ligger döda i hem och i städer. I byn vi lämnade och i mitten av skogarna. Tomma skramlar orden mot marken och leendet är muskler som krampar. Inget mer. Leta inte där min vän. Leta inte där. Taggar och långsamt frätande gift gömmer sig bak den blindheten. Leta inte där.

Tingen ligger nakna tomma i en tom rymd. Inget kan du hitta när du letar där. Inga svar. Ingen värme. Du måste förstå. Jag vill så gärna att du förstår. Lyft upp och titta på stenen. Se mossan. Se jorden och känn den ojämna ytan. Lägg märke till tyngden och kylan. Tänk dig sedan in i den. Låt din blick leda dig in i den. Stanna där en stund. Blås på väggarna. Rör vid allt du kommer åt och rör det försiktigt. Med ditt finger men med ditt hjärta. Ja, där. Ser du nu. En nyans. Bara en aning. Ett liv, en mening. En känsla som växer inom dig och en osynlig sträng spänns mellan dig och det du berörde. Där börjar det. Där blåser du liv i din värld. Du bygger och skapar och blåser och ser att allt blir bra, allt finns att komma fram till, allt finns att lämna. Men inte där ute. Du fortsätter skjuta strängar mellan dig och tingen. Jag vill så gärna att du förstår. Du är en föderska. Och som sådan måste du förstå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar