fredag 27 december 2013

Sov nu

Hon lägger sig ner och tittar upp mot himlen. Börjar räkna, men sluter sedan ögonen och tänker att det som inte syns kan vara vad som helst. Om jag inte syns kan jag vara var som helst. Bortom en tänkt linje, dit min blick inte når, rör sig varelser i takter jag ännu inte känner till. Bortom den linjen föds sagorna.

Men när jag lägger min handflata mot hennes kind märker jag att den fortfarande har värme. Att färgen som dragit sig tillbaka inte tagit med sig värmen. Hur hittade du hit? Jag var ensam här. Jag trodde att ingen annan vågade gå så nära. Bortom trädgränser och varningsskyltar och stängsel. Genom skuggor och taggsnår och nätter. Ingen kommer fram som inte vågar lämna. Hur hittade du hit?

Som en gryning eller något annat som startar bortom min kontroll. Som ett självklart brott i nyanserna som spelar över himlen. Jag bläddrar och söker svar, men vet sedan länge att jag inte ska leta svar. Att inga finns att hitta. Jag ser ner mot marken en stund. Sluter ögonen. Förstår att tiden är inne för att låta tacksamheten slå rot. Att ta emot gåvorna som ligger kring mig. Jag har inte varit blind. Jag har bara inte orkat böja mig ner. Det kan vara svårt att förstå. Men det kan göra väldigt ont att bli klappad på.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar