Det var snö upp till ankeln. Jag sparkade till och gick vidare in i skogen. Inte igen. Kanske vända, men aldrig aldrig återvända. Barken mot handen. Kall och hård som om döden ställt sig skyddande mellan mig och det jag vet lever långt där innanför. Så fortsätter jag in mellan ris och buskar. Över grus och rötter som stäcker sig efter fötterna och vill få mig att snubbla. Dolda under vita segel som kastats bakom av de som förlorat hoppet. Nu låter vi strömmarna ta oss. Den här gången väntar jag ut våren. Jag har sett det förut och sagorna finns där. De sover räv och är ibland svåra att locka till dans. Ett tjurigt släkte som är äldre än skogarna. Som födde skogarna och haven. Som födde oss sjöfarare som irrar och finner. Irrar och finner. Drömmer och irrar och finner.
Hur överlever nattfjärilen? I balansen mellan kölden och hettan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar