Jag har lite magvärk. Kanske något jag ätit. Du ser mig där jag sitter bak min skrivmaskin. Sammanbiten min, möjligtvis eftertänksam eller drömmande, med fingrarna spelande fram och tillbaka över tangentbordet. Man blir frusen när magen ömmar. Jag tittar upp, först vid sidan av ansiktet, en bit bakom, men möter sedan din blick. Underligt. Jag hade inte tänkt dig så här. Du ser gammal ut. Inte gammal som i sliten och böjd, men gammal som i ett kärl av samlade visdomar. Under några sekunder försöker vi utläsa frågorna i varandras ögon. Sedan nickar jag kort. Jag tackar dig för att du kom hit. För att du tar värdefull dig från din dag, från dina sysslor, och väljer att besöka mig. Tack.Med hjälp av böcker och kloka människors minnen söker jag efter tecken i historien. Trådar som sträcker sig bakåt till en förklaring av något som är här. Det tycks mig som om hur glest och ensamt man än har bott genom tiderna så har det kommit stunder när man gått samman och skapat något som är större. För att en åker behövde slås. För att en stenmur behövde byggas. För att en diktator behövde störtas. Man gick samman för att hjälpa varandra. Man gick samman och blev till något större, och i detta större fann man en mening. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta när jag stod på ett torg i min stad i dag. Jag såg mig omkring. Sökte i ögonen bland människorna som rörde sig omkring mig. De var själva. De bor bland hundra tusen, men de rörde sig obekvämt och längtade sig någon annanstans. Jag blev rädd och kall i mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar