tisdag 7 januari 2014

Ser du mig nu?

Det bor ett moment i dagarna. De passerar. Du står där, tror att allt ska falla, tänker att nu finns det ingenting som orkar längre. Men dagar läggs till dagar. Så kikar du över din axel och upptäcker att du har tagit dig igenom en vecka, en månad. Det bor ett moment och det rullar ständigt ständigt framåt.

Jag letade i fickor och i kakburkar. I tvätthögen och i lådor. Jag hittade och använde pengar. Fann ständigt mer. Näsan över ytan. Näsan över ytan. Visst satt jag timmar i garderoben med hörlurarna tryckta mot öronen och med pannan i mina händer. Visst ville jag inte mer gå ut. Men jag gick ut. Jag gläntade på dörren och lät ljuset skjuta sina pilar i ögonen. Man vänjer sig. Öppnade lite till och kände jag hur varmt det hade blivit där inne. Och hur kall luften som strömmade in var. Jag frös, men man vänjer sig. Jag blev stående mitt i rummet och kunde inte förstå att dagarna hade fortsatt att röra på sig när jag satt där inne.

Det bor ett moment i dagarna och jag kanske börjar förstå. Momentet finns för att det inte finns. För att det inte är ett moment. Där jag stod i mitt rum så anade jag att det som nyss var, inte längre är. Att dagarna är som en säck med bönor och de ser ut som en och en och en, men är en tunn väv kring oräkneliga ögonblick. Dagarna rullar vidare för att alla ögonblick rullar vidare. Ett val jag gör nu är i nästa stund möjligt att upphäva. Jag gick ut ur garderoben. Strax innan vägrade jag lämna mörkret, men jag gick ut. Tog av mina hörlurar och gick ut.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar