söndag 7 januari 2018

Slagvärk

Jag gick ned för trappan och över bron. Tog några steg ut på gräsmattan och väntade där. Jag tyckte mig ana suckar eller viskningar borta från skogsbrynet och när månen kom ur molnen så inbillade jag mig att grenarna rörde sig där. Det var vindstilla och jag kände tydligt mina hjärtslag. Tänkte att alla vid skogsbrynet och alla bortom måste höra att jag har kommit nu. Mina hjärtslag och tankar som jagade. Dagens händelser fortfarande som ett bildspel framför mig. Feys rop på hjälp. Allt detta bombarderade mina sinnen så att det tog tid för mig att upptäcka stillheten. Stillheten runtom mig. Under månen. Stillheten. De har kanske inte kommit? Ljuden och rörelserna i skogsbrynet endast villor?

Jag klippte gräset här när jag var barn. Eller barn, tolv? tretton? Jag minns känslan av frihet. Någon litade på att jag skulle göra mitt jobb. Någon skulle betala mig för det. Jag minns doften av gräslök, som måste ha vävt sig in i mattan. Jag visste inte då att jag förberedde den scen där mitt livs svåraste natt skulle utspela sig. Min mor försökte överrösta gräsklipparen och skrek att det var dags att åka hem nu. Att jag får klippa färdigt i morgon, men jag ville bli klar. Jag tittade åt andra hållet och fortsatte. Blev också klar. Jag minns inte nu vad som var så viktigt med detta första sommarjobb. Kanske hittade jag någon stolthet i det. En styrka i att reda sig själv. Styrka.

Styrka behövde jag nu. Stillheten var inte tyst. Insekter och nattdjur bland gräs och grenar. Fladdermössen och ugglorna som tävlade om natthimlen. Hjärtslagen fortsatte att störa mig. Så stod han där bakom helt plötsligt. "Du är sen."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar